Informerat eller inte informerat

Så hör kommenterar SvD:s Tove Lifvendahl:

 

”Den fråga som i regeringens hantering kvarstår är varför Anders Ygeman och Peter Hultqvist enligt uppgift inte informerade statsministern om att rikets säkerhet äventyrats. En allvarlig blotta vars konsekvenser och risker inte går att säkerställa. På den frågan försöker nu Peter Hultqvist hävda att han 1) fick intrycket av kontakterna med Säpo att det var en hantering som pågick på bred front i regeringen eftersom flera var berörda, och 2) att det inte var hans sak att informera statsministern om något som ägt rum på en myndighet som inte stod under hans statsrådsansvar. Anders Ygeman har hävdat att det var svårt att finna ett rum (vi får anta att det är ett bildligt uttryck) för att tala med statsministern om saken.” 

”Är det ens möjligt att det är såsom de säger? Ja, med kännedom om den stundom armbågsvassa kultur som frodas i partierna är det dessvärre möjligt att egen karriärhänsyn gör att kampen om chefens gunst gör att partikamrater inte alltid hjälper varandra att göra ett gott jobb, utan skadeglatt åser när någon faller, antingen på undermålig tjänsteutövning eller personliga vandelsbrister. Populärkulturella serier som Yes, minister, danska Borgenoch House of Cards, berättar i all sin underhållningssyftande genre ändå något om politikens villkor och de människor som dras dit.” 

”Ett annat alternativ är att Ygeman och/eller Hultqvist far med osanning om att inte ha informerat uppåt – för att skydda Löfven och regeringen. Eller att de berättar blott en del av sanningen – för att skydda Löfven och regeringen. Medierådgivaren Mart Maandi påminner på sin blogg maandi.se om begreppet ”plausible deniability”, som kan översättas till ”trovärdigt förnekande”: ”Det var ett begrepp som CIA använde under president Kennedy för att skydda högre tjänstemän från obehagliga fakta om olagliga operationer. Metoden byggde på att ledningen överlät ansvaret för klandervärda operationer på underställd personal. Och om dessa olagliga och hemliga aktiviteter ändå skulle bli kända, kunde alltså ledningen helt sanningsenligt förneka all kännedom och därmed även slippa ta ansvar.”” 

”Slippa ta ansvar. Det är en formulering som är svår att släppa.  

Alliansen gör rätt som står fast vid sin prövning av misstroendet mot försvarsministern. Att Peter Hultqvist åtnjuter statsministerns och många andras höga omdöme är inte ett argument i detta ärende.”