Evert Taube

Härförleden var det två program i TV om Evert Taube med rubriken ”Resa till Taube”.
Vi fick se och höra honom i dokumentärfilmer, i tidigare inspelningar från estrader och upplevd med vänners och familjens ord.
Själv mötte jag Evert Taube en gång .
Det var på sextiotalet som jag satt på en parkbänk i Slottsskogen med utsikt ned mot Stora dammen. På den lilla grusade gångvägen kommer en man i mörka eleganta kläder iförd en lång rock skridande fram. Han flyter fram med en sjömans mjuka steg. När han närmar sig mig ser jag att det är Evert Taube. När han passerar vrider han på huvudet och ler vänligt samtidigt som han hälsar. Det är en strålande vårdag.

Väl hemkommen tar jag fram min fars samlade minnen från sin barndom och letar bland Everts böcker. Där finns tolv böcker och fyra vishäften. En dedikation finns på ett av dem från 1919.
På det av ålderns gulnade sidorna i drygt A4 format står det på framsidan.
”Till mitt älskade värdfolk Herr och Fru Edouard Stranne från deras tillgifne vän Författaren. God jul Tillönskas av Evert Taube.”
Häftet är betitlat ”Sju Sjömansvisor och Byssan Lull av Evert Taube med bilder av Kurt Jungstedt.”
I häftet ligger även ett brev från Taube skrivet på Gyllene Fredens papper till Edouard Stranne. Brevet handlar om en försenad hyresbetalning som snart skall betalas.

På en av mina två originalteckningar som hänger på väggen finns även där en dedikation till min faster Rosa.
”Till fröken Rosa Stranne från Evert Taube.”

I TV programmet omnämndes han som en ensam man med en förmåga att ta till vara nuets njutningar och sinnliga upplevelse. En livsnjutare som ville delge sina upplevelser genom prosa, dikt och musik.
En man som ensam kunde uppsöka Slottsskogen för att möta våren på en gångväg och möta sonsonen till sin gamle hyresvärd från Smögen.