Sagan om Mario

Sagan om Mario

 

Han åkte till japan med fyra goda råd på fickan och kom tillbaka till Kungsbacka med ett företag som i dag omsätter fyra hundra miljoner om året.

Det var 1977, som Bergsala bildades. Berg som i Bergsten, -sa som i Sandsten, och -la som i Larsson. Tre personer som startar ett radioföretag i Kungsbacka vilket bland importerade delar från Japan.

Det var på planet hem från en sådan resa som Owe hade börjat leka med ett dataspel som han köpt. Helt fascinerad av spelets möjligheter bestämde han sig för att försöka få en agentur nästa gång han var i Japan.

Året var 1981, ett år med en svikande konjunktur. Firman som sålt spelet hette Nintendo och hade funnits sedan 1889. 1979 startade man med TV-spel från att tidigare uteslutande tillverkat kortlekar i åttio år. En av medarbetarna kom då på Game and Watch-spel.

På Shangri-la hotell i Singapore gick jag in i en fotoaffär. Spelet låg i fönstret. När jag kom hem till Sverige tog jag kontakt med Japans exportråd. Jag skrev fyra telex till Nintendo utan att få svar. Till slut fick jag kontakt och kunde köpa litet prover, men någon agentur var det inte tal om den hade redan ett annat företag.

Det företaget sade sig senare inte vara intresserat på grund av sina dåliga finanser. I augusti 1981 åkte jag ned till Japan. Som radiohandlare hade jag varit på en resa med Panasonic där jag blev god vän med marknadschefen som varit mycket i Japan. Jag ringde honom innan jag skulle resa och frågade om han hade några goda råd.

Han gav mig fyra tips berättar Owe Bergsten.

  1. Du måste försöka att träffa rätt person. Det får du aldrig göra fast du tror att gör det. De har alltid någon som är artig och trevlig mot dig och bjuder på lunch och sedan tackar dom nej.
  2. Vad du gör så tjata inte.
    Prata om allt möjligt annat.
  3. Försök att bli utbjuden på lunch eller middag.
  4. Ha med dig en present. Det skall vara kristall

Väl i Japan fick jag först inte träffa exportchefen. Han befann sig inte i Tokyo utan i Kyoto. Jag reste dit. Som tur var befann han sig på kontoret just den morgonen. Han kunde ju ha varit på någon annan plats och jag hade inte förbeställt någon tid. Vi satt och pratade väder och vind när han föreslog att vi skulle äta lunch tillsammans, men ändrade sig och föreslog middag i stället, fortsätter Owe.

Nu hade de tre första råden visat sig vara riktiga. Todori, som var exportchefens namn, träffar Owe fortfarande. Han bjöd långt senare hem honom till sitt hem varvid hans fru för första gången fick träffa en person som inte var Japan.

Middagen förflöt med samtal om egentligen ingenting och efteråt körde han mig hem till mitt hotell. När jag skulle lämna bilen lämnade jag fram ett Orreforsaskfat som jag hade med mig. Han frågade om han fick öppna det. Så slog han slog på det och frågade om det var kristall. När vi gick ur bilen sa han ”OK du får Sverige, men kom ihåg att det måste vara en order på tiotusen.”.

Därmed hade det sista rådet visat sig vara riktigt.

Vi hade egentligen inga riktiga avtal med Nintendo förrän EU kom och man var tvungna för att de skulle kunna se att alla har samma avtal. Ja, de första åren från 1981 till 1997 hade vi inga avtal överhuvud taget. Det var bara handslag. Det händer dessutom aldrig att något är fel eller det är några leveransförseningar

Jag har varit i Japan mellan två till fyra gånger varje år sedan dess. Det är väldigt viktigt att underhålla sina kontakter. Man kan sitta i hela dagar utan ha så mycket att uträtta. Det hela är en social kontakt mer än effektiva affärssamtal. Det tog fem sex år innan Todori berättade att han hade en familj och åtta år innan jag fick träffa hans fru. Det tar lång tid att komma in, men å andra sidan kommer man inte ur om man inte gör bort sig. Det finns dock en massa hederskodex så det kan lätt vara hänt.

1980 var Nintendo nere i en svår ekonomisk svacka och nu i dag omsätter man cirka 15 miljarder. Sverige var första land i Europa som 1986 släppte TV-spel. De gamla Game and Watch-spelen har i dag Bergsala sålt cirka två miljoner av.

I dag möts man i entrén av en utställning med en mängd spel alltifrån 1981. Den ledande figuren i spelen är rörläggaren Mario. En italiensk rörläggare som bryter på engelska med typisk italiensk accent. Målgruppen är sex till femton år, men det finns spel för alla åldrar. Just på senare år har intresset hos de äldre ökat markant. Att spela och ha kul är den gemensamma nämnaren både när man spelar dataspel och när man spelar gitarr, något som Owe gjort sedan han var femton och alltid med samma band – Hutches

Så står nu det Nintendo med stora bokstäver på huset som alla ser som passerar motorvägen på väg mot Göteborg. Ett företag som i dag omsätter fyra hundra miljoner kronor per år med en agentur i de nordiska länderna utom Finland men med Island och de Baltiska staterna samt Grönland och Färöarna.

 

Och på en hög stolpe intill står en liten rörläggare avbildad. Stolpen är så hög att det är risk för att det kan bli tal om havsutsikt med därtill hörande skattetillägg. Inne i det stora huset kan nu Owe, som dag äger hälften av det gamla Bergsala och blicka ut och se på sin vän som fått en egen gata i Kungsbacka uppkallad efter sig. För övrigt den enda staden i Europa som ha uppmärksammat en rörläggare på detta sätt.

Hans namn är Mario.

Lars Stranne